Att bli nobbad

Man kan bli refuserad och så kan man bli refuserad.

Jag har skickat in ett manuskript till tio förlag med korta texter som i en helhet bildar ett liv. Rätt bra tycker jag. Roligt. Men jag har haft väldiga dubier om huruvida det håller som läsvärd litteratur. Det skall erkännas.

För jag är ingen Lars Norén eller Martina Montelius som på ett magiskt briljant sätt kan trolla med ord och skapa liv bortom det vardagliga.

Men nu har jag efter en oändligt massa veckor fått två svar.

Vad det första förlaget skrev vägrar jag att komma ihåg – men älskar dem gör jag inte.

Det andra förlaget skrev: “Tack för att du skickat in ditt välskrivna manus till oss. Vi har läst det med stor behållning men på grund av den hårda konkurrensen måste vi ändå tacka nej till utgivning.”

Det förlaget älskar jag. Kommer att köpa allt av dem.

Men faktum kvarstår: En refusering är en refusering. Ett nej är ett nej.

Och jag slungas tillbaka till tonåren då man frågade chans på någon man åtrådde och hoppades skulle bejaka ens oförlösta kärlek. Vilket naturligtvis aldrig skedde.

Men det bästa med refuseringar och oförlösta kärlekar är att man aldrig någonsin kommer att sluta att längta och att försöka. Igen och igen.

För en gång – i den bästa av världar – kanske det finns nån där som vill ha en.