Drömmar

Äntligen helg. Alla möjligheters helg. Tipsvinsten ligger framför ens fötter och lönen är knappt rörd.

Jag frågar som vanligt min fru vad hon vill göra när vi vinner alla pengarna. Har frågat varje helg. 52 veckor om året – i 22 år. I runda slängar 1500 gånger.

I princip varje helg har vi drömt, eller låtsas att vi drömt oss bort, till en plats, en semester vi aldrig någonsin annars kommer att ha råd med.

När jag ikväll frågar samma fråga. Den fråga jag ställt minst 1500 gånger bryter hon mönstret. Och på nåt sätt förstår jag henne. Till och med jag fattar att det är lätt hänt att ett förhållande efter alla dessa dagar, alla dessa helger blir lite slentrianmässigt. Tjatigt. Och ikväll svarar hon:

– Köpa en egen lägenhet i stan, till mig själv, som ingen annan har tillgång till.

– Och vad ska du göra där?

– Leva. Slippa livspusslet. Längta efter nästa helg och att du knackar på och säger att vi snart kommer att vinna väldigt mycket pengar. Och att vi återigen kan drömma oss bort, på riktigt, men då ifrån en annan plats.

Gigolo

Min fru sa häromdan att jag borde bli gigolo åt äldre damer då de alltid är så förtjusta i mig. Sällskapsherre åt rika damer med mottagning på lyxhotell, föreslog hon – det borde ge en slant.

En poäng har hon. Jag trivs på hotell och i deras sällskap då de ofta är erfarna och intelligenta. Och är det nåt jag går igång på är det erfarenhet och intelligens.

Men hur gör man? Och vad krävs? Måste man gå med på allt? Och om jag blir osäker – är det då fegt att ringa frun och be om råd?

Att äta hela Håkan Nesser

Jag är en stark-svag människa. Brukar gå upp mitt i natten och äta knäckebröd. Starkt att välja låg kolhydratnivå. Svagt att äta på nätterna.

Jag bestämde mig för att vara stark-stark. Att inte äta på nätterna – och att äta frukost.

För att bryta beteendet lyssnade jag på Nessers ljuva stämma på cd:n i sängen och somnade. Men drömde naturligtvis att jag åt. Först knäckebröd, i enorma mängder, därefter en cd-skiva – med hela Håkan Nesser. Gott. Jag smorde verkligen kråset med denne ikon. I timmar.

När jag vaknade på morgonen fanns inga brödsmulor i sängen. Skönt, jag lyckades, tänkte jag. Jag åt inte. Jag vände mig om efter mitt vattenglas på nattduksbordet och såg en avbruten cd-skiva, Nesserskivan, med tydliga bitmärken i, liggandes bredvid glaset. Och jag tänkte i mitt sömndruckna tillstånd:

Jäva Håkan Nesser, det går inte att lita på nån, nu har till och med han sålt ut sig till livsmedelsindustrin.

Caddie åt Sigge Fürst

Jag har bott vid en golfbana utmed havet i större delen av mitt liv. Jag går där varje dag. En av jordens vackraste platser.

För i runda slängar 40 år sedan försökte jag få ihop lite pengar genom att gå caddie åt de snorrika snobbarna i lustiga kläder som ockuperade det vackra landskapet.

Det innebar att dra en golfvagn runt banan i fyra timmar så att de kunde ägna sig åt viktigare saker i livet. Vilket i det här fallet betydde att slå med en klubba på en liten vit stenhård boll som efter ett antal slag och svordomar skulle ner i ett hål.

För fyra timmar var det brukliga att man fick en tia. Men ibland lite mer – ibland mindre.

En tidig morgon stod Sigge Fürst med entourage vid första tee. Jag tog chansen och frågade, och efter en lång granskande blick fick jag bli hans caddie. Saken var dock den att han inte hade någon vagn. Jag var tvungen att bära hans svintunga golfbag. I fyra timmar. Det enda som gjorde att jag stod ut var tanken på belöningen som allteftersom timmarna gick, svetten lackade och musklerna värkte, växte och växte i min hjärna. Vid slutet av banan var jag uppe i 30 spänn. Minst.

Efter rundan tackade han mig för gott arbete, klappade mig på huvudet, vände på klacken och gick. Utan minsta ansats till att ge mig ett korvöre.

Jag sprang desperat efter och sa att man faktiskt brukar få en slant för besväret. Han vände sig om och sa:

– Du ska veta att det är en stora ära att få gå caddie åt en så stor skådespelare som Sigge Fürst. Nu har du något att berätta för dina barn när de växer upp.

Jag gick aldrig caddie mer och det tog många år att komma över min aversion mot golfare. Men golfen har ju förändrats till en folksport och Sigge Fürst är numera sedan länge död.

Men så igår, på min promenad i solen, slog det mig: Payback time!

Väl hemma målade jag upp historien för mina barn. Ville ha medkänsla och förståelse men framför allt en payback på ett trauma 40 år tidigare. Jag ville ha mina slantar om än i annan valuta.

När jag var klar stirrar barnen på mig:

– Okej…?

– Tough shit, but that’s life.

– Men fattar ni inte?

– Jo, men vem f-n är den där Sigge Fürst?

Min fru är ett väderomslag

Min finska svärmor är en tokig tant. Hon säger alltid när vi ska ses: ”Vi har bett om bra väder. Så bra väder blir det.”

Blir det skitväder håller hon truten. Blir det bra väder är det på något sätt hon som är vädergudarnas överhuvud. Vilket alla i hennes omgivning lär få höra.

Hörde idag någon likna en människas känslor vid vädret. Och att vår bedömning av en annan människa och hur denne kommer att bete sig under en dag är lika mycket gissningar som SMHI:s prognoser.

Själv har jag har levt med fru och barn alldeles för länge för att inse att detta är en självklarhet, att SMHI är extremt pålitliga i förhållande till känslokaosets förändringar i min familj – en vanlig vardag i februari.

Bara för att frun stiger upp i solsken innebär det inte att frosten inte kommer att belägra landskapet efter middagen. För att dagen efter starta i ett ösregn och sen skina vackert mellan regnskurarna hela helgen.

Och ingen hade någonsin kunnat göra en korrekt prognos i förväg.

Men i helgen blir det bli tydligen strålande sol. För det har SMHI sagt och svärmor lovat.

Att vara någon annan

Ibland funderar jag på hur det skulle vara att vara någon annan. Någon framgångsrik person. Helst hyfsat rik. Jag har genom åren fått höra att jag ser ut som en blandning av Lars Norén, Bruce Willis och Jonas Gardell. Men man vill ju inte förhäva sig.

Jag har visserligen blivit förföljd av en lundaprofessor på Sturup som krävde att Herr Norén skulle föreläsa på fakulteten – när han nu ändå var i Skåne. En yngre släkting hävdade en gång att hon sett mig i trailern av ”Femte elementet”. Dessutom har jag några gånger blivit bespottad och kallad bög-Jonas av några heltatuerade gentlemän i tunnelbanan. Så valet är svårt. Och man vill ju, som sagt, inte förhäva sig. Så jag tänker ibland att jag är Mark.

En lång stilig finsk-amerikan med gullig mumindialekt som skriver roliga inlägg på sociala medier – drömmer om Bruce Willis – och tröstar Jonas ömt när han inser att han aldrig kommer att bli lika genial som Lars Norén.

Alla hjärtan…?

I morgon är det alla hjärtans dag. Jag frågar min fru hur hon vill fira det.

– Måste man fira alla hjärtan? Räcker det inte med ditt och mitt.

Krutrök

När man varit tillsammans väldigt länge vill man då och då skiljas. Man ryker ihop av nån skitsak. Men inser ganska snart. När krutröken och invektiven lagt sig på en bädd av damm i vardagsrummet att man inte ens kommer ihåg vad som tände gnistan.

Vad man dock lärt sig efter alla dessa år är att de häftigt uppflammande eldarna är likt förebud – järtecken.

”Om ni inte gör något nu kommer himlen ramla ner över era huvuden.” Typ.

Denna, förhållandets överlevnadsinstinkt, diskuterar min fru och jag sällan. För att inte säga aldrig. Men vi vet båda två att den finns där. Och att den måste tas på allvar.

Ett antal timmar efter att hetsglöden svalnat föreslår någon av oss ett glas vin. Som accepteras. Lite stelt är det initialt. Men det lägger sig snart.

Därefter påbörjas planeringen av det framtida projektet. Projektet med stort P. Det som ska sammanfoga oss. Ingen pratar om bråket. Det är tabu. Bara om projektet.

Och nu har vi ett. Och en plan. Som båda tror på och länkar oss samman.

Och visst är det märkligt att de småaktiga plumpa bråken ofta är krutet som får kärleken i förhållandet att explodera och växa vidare.

Vilket har gjort just den här söndagen roligare än på mycket länge.

Jag snarkar inte

Min fru påstår att jag snarkar. Vilket jag inte gör.

Hon hävdar även att hon vaknar ett otal antal gånger varje natt av det, och att det är därför hon så trött på morgonen att hon inte vaknar av sin egen alarmsignal klockan 05.30. Vilket jag gör.

Nu har hon spelat in någon som snarkar. Vrålhögt. Hon påstår att det är jag. Jätteroligt. Jag hävdar att det är vår feta granne, vilket hon tycker är ännu roligare. Jag ber henne radera den olagliga inspelning men det tänker hon definitivt inte göra.

Hon tänker använda den som alarmsignal.

En sann människa

Min fru påstår under en trevlig middag att jag säkert är otrogen. Jag blir naturligtvis lite ställd. Vi har trots allt varit tillsammans i 22 år och jag undrar varför hon tror det:

– Du är den typen, helt enkelt. Jag vet att du älskar mig och allt sånt, men du har ju alltid varit smått opålitlig och ditt bekräftelsebehov säger väl det mesta, svarar hon.

Jag vet ju sedan gammalt att min fru är häxklok, känner med käppen och är smått synsk men nu har hon faktiskt fel. Eller har hon det?

Jag kanske är sån. Den otrogna typen. Och nu undrar jag: ska jag bejaka mitt rätta jag, eller fortsätta ljuga för mig själv och vara den falska människa jag varit i 22 år?