En helt vanlig tisdag

En helt vanlig tisdag, på en helt vanlig skräpyta, säger en helt vanlig fru:

– De här tuggpinnarna ska tydligen vara bra för hundens tänder och andedräkt men jag är tveksam. Kan inte du prova först?

– Va?

– Helst innan vi går och lägger oss.

Att knyta den virituella näven i fickan

Jag är svensk. Väldigt svensk. Så ibland låter jag bli att gilla ett inlägg på sociala medier även om jag tycker om det. Speciellt om det är någons som inte gillar mina, någon jag är irriterad på eller som inte tillhör min sfär för tillfället. Jag gör det stillsamt aggressivt och med glädje på min kammare, knyter den virtuella näven i fickan och njuter. Där fick dom, tänker jag, dom ska inte få nån röd plupp av mig inte. Dom jävlarna.

Och om jag sen träffar något av mina offer på stan känns det som om jag har ett övertag. Men hälsar glatt och kramas gör jag naturligtvis ändå. För man vill ju inte verka otrevlig eller stöta sig med någon.

När livet är värt att leva

En solig lördag, precis när jag släpat fram dammsugaren, slocknar vårt fibernät. Hela husets kontakt med omvärlden lägger av. Vi tycks strandsatta och dottern får panik. Ingen tv. Inget snapchat, insta eller onlinespel. Ingenting som är värt att leva för fungerar.

Att gå ut i solen är inget alternativ. Det enda som gäller är att fixa detta. Nu. Och när jag inser att stryktipset bara är någon timme bort vrålar dottern:

– Melodifestivalen! Vi kommer att missa den! Gör nåt!!!

Jag ringer supporten samtidigt som jag bökar mig in i skrubben överfull av sladdar, routrar och andra obegripliga maskiner och försöker starta om allting. Supporten svarar att det är nåt fel – som om jag inte redan visste det – och att de inte vet hur lång tid det tar att laga det.

Jag ger upp. Meddelar dottern den obehagliga nyheten som naturligtvis låter mig förstå att det är mitt fel att den här dan är en förspilld dag. En värdelös dag.

Dörrar smälls igen. Jag ger upp stryktipset och den enda varelsen i huset som tycks känna medlidande med mig är den illa rastade dammsugaren som nu tittar längtansfullt på mig.

Men precis när jag bestämt mig för att leka med den sprakar fibernätet igång igen. Huset lever och dottern jublar. Jag stuvar undan den besvikne dammsugaren, skyndar mig att göra stryktipset, skriver ett inlägg på Facebook, kollar melodifestivalskvallret på nätet och känner att livet ändå är värt att leva – trots att solen värmer ute, en vindstilla dag i början på mars.

Som en uppstoppad räv

Är i storstan. Ensam.

Känner mig som en uppstoppad räv. Som bara sitter där och iakttar. En inventarie som ingen lägger märke till förrän den tas bort. Förrän man känner att det är något som saknas och det antyds i dammet på hyllan att något funnits där.

Men uppstoppade rävar är underskattade, ett utdöende släkte, för de har en tendens att plötsligt smita ifrån notan och skratta högt så att alla hör – utan att någon fattar vad som hände.

Kvalitetstid

Kan inte riktigt bestämma mig för vad det betyder. Men lutar nog åt att det inte är tiden som har en viss kvalitet – utan snarare att all kvalitet tar tid.

Att känna en kändis

Känner man en kändis får man ibland lust att berätta det. Eller åtminstone namedroppa det – lite så där i förbifarten. För tänk om man blir smittad av att känna en kändis? Att man blir lite mer känd då. Där man står mitt i all sin ordinära osynlighet.

Tomas Bolme berättade en gång i mitten på 80-talet för ensemblen på Fria Proteatern att han besökt Quincy Jones, Michael Jacksons producent. Quincy fick under deras möte ett telefonsamtal och han svarade naturligtvis, enligt Tomas, med ett:

– Hi Michael!

Det fanns liksom inga tveksamheter om hur nära han hade varit Gud. Alla var djupt imponerade för vi kände ju nu nån som nästan kände en riktig superkändis. Alla, utom den norrländske gitarristen som lite lojt kontrade:

– Och jag känner en som har gått ut med Ann-Louise Hanssons hund.

Att resa lätt

När min fru och jag åker på semester börjar hon alltid packa en vecka i förväg. Det spelar liksom ingen roll att vi bara ska till svärmor över helgen eller vara borta i ett halvår.

Hon packar och packar om – mer och mer absolut nödvändiga saker. Hon har utvecklat en teknik som snart platsar i Vetenskapens värld och jag har alltid trott att hon var unik. Undantaget svärmor då – som ingen kan slå.

Men så läser jag om kungen av Saudiarabien som tillsammans med sitt lilla entourage om 1 500 personer ska ta en liten tripp till Asien. De ska vara borta någon vecka, och då måste ju naturligtvis två limousiner med i den ytterst modesta packningen som totalt väger 459 ton.

Tur att man inte är gift med honom.

Misstag

Min fru ångrar sig inte. Det ligger liksom inte för henne. Jag ångrar mig jämt. Men glömmer bort det lika fort, som tur är, vilket innebär att jag göra samma misstag minst tusen gånger.

Min fru gör bara om samma misstag tre gånger. Första, sista och enda.

Drömmar

Äntligen helg. Alla möjligheters helg. Tipsvinsten ligger framför ens fötter och lönen är knappt rörd.

Jag frågar som vanligt min fru vad hon vill göra när vi vinner alla pengarna. Har frågat varje helg. 52 veckor om året – i 22 år. I runda slängar 1500 gånger.

I princip varje helg har vi drömt, eller låtsas att vi drömt oss bort, till en plats, en semester vi aldrig någonsin annars kommer att ha råd med.

När jag ikväll frågar samma fråga. Den fråga jag ställt minst 1500 gånger bryter hon mönstret. Och på nåt sätt förstår jag henne. Till och med jag fattar att det är lätt hänt att ett förhållande efter alla dessa dagar, alla dessa helger blir lite slentrianmässigt. Tjatigt. Och ikväll svarar hon:

– Köpa en egen lägenhet i stan, till mig själv, som ingen annan har tillgång till.

– Och vad ska du göra där?

– Leva. Slippa livspusslet. Längta efter nästa helg och att du knackar på och säger att vi snart kommer att vinna väldigt mycket pengar. Och att vi återigen kan drömma oss bort, på riktigt, men då ifrån en annan plats.

Gigolo

Min fru sa häromdan att jag borde bli gigolo åt äldre damer då de alltid är så förtjusta i mig. Sällskapsherre åt rika damer med mottagning på lyxhotell, föreslog hon – det borde ge en slant.

En poäng har hon. Jag trivs på hotell och i deras sällskap då de ofta är erfarna och intelligenta. Och är det nåt jag går igång på är det erfarenhet och intelligens.

Men hur gör man? Och vad krävs? Måste man gå med på allt? Och om jag blir osäker – är det då fegt att ringa frun och be om råd?