När livet är värt att leva
En solig lördag, precis när jag släpat fram dammsugaren, slocknar vårt fibernät. Hela husets kontakt med omvärlden lägger av. Vi tycks strandsatta och dottern får panik. Ingen tv. Inget snapchat, insta eller onlinespel. Ingenting som är värt att leva för fungerar.
Att gå ut i solen är inget alternativ. Det enda som gäller är att fixa detta. Nu. Och när jag inser att stryktipset bara är någon timme bort vrålar dottern:
– Melodifestivalen! Vi kommer att missa den! Gör nåt!!!
Jag ringer supporten samtidigt som jag bökar mig in i skrubben överfull av sladdar, routrar och andra obegripliga maskiner och försöker starta om allting. Supporten svarar att det är nåt fel – som om jag inte redan visste det – och att de inte vet hur lång tid det tar att laga det.
Jag ger upp. Meddelar dottern den obehagliga nyheten som naturligtvis låter mig förstå att det är mitt fel att den här dan är en förspilld dag. En värdelös dag.
Dörrar smälls igen. Jag ger upp stryktipset och den enda varelsen i huset som tycks känna medlidande med mig är den illa rastade dammsugaren som nu tittar längtansfullt på mig.
Men precis när jag bestämt mig för att leka med den sprakar fibernätet igång igen. Huset lever och dottern jublar. Jag stuvar undan den besvikne dammsugaren, skyndar mig att göra stryktipset, skriver ett inlägg på Facebook, kollar melodifestivalskvallret på nätet och känner att livet ändå är värt att leva – trots att solen värmer ute, en vindstilla dag i början på mars.