Rehnbergs Rum
Bo Rehnberg
Jag är medel. En medelålders man.
Vi saknar inte direkt medel, vi medelgrå medeldistanslöpande medlemmar av medelklassen. Men allting känns lite medel. Så vi skänker en slant av vår medelinkomst till de medellösa utanför Ica.
På vintern är det Medelpad. I medelfart. Med medelskidor på, i den röda medelbacken. På hösten njuter vi våra medelliv på mellanklasshotell vid medelhav. Sommaren dallrar av medeltemperatur och Medeltidsveckan är drömmen att drömma.
Vi äter våra läkemedel för medellivslängdens skull. Tränar våra medelfeta medelkroppar med medelvikter tillsammans med andra medelborgare och svettas som vanligt lite medel.
På fredagen dricker vi vårt medelvin med medelbetyg och äter vår mediumstekta biff av medelkvalitet. Sen uppnår vi i regel medelstånd i vår medelmjuka säng med vår medelålders fru.
Och allting är lite medel. Eller mycket medel. Eller mitt i mellan. Helt enkelt: Medelmedel.
Nya grannar
Jag mäter. Kryper i det risiga fjolårsgräset med stickiga halvhöga buskar i spöregn och mäter. Letar efter låga stolpar nedslagna av Lantmäteriet med inskriptionen: “GRÄNSPUNKT. Skyddad enligt lag.”
För min nya granne har nu rest stommen till sitt hus. Från hans tomtgräns till min skall det vara tio meter. Tio meter av ingenmansland. Tio meter absolut integritetszon.
Det skal till hus han rest ser inte mycket ut för världen. Men det bekymrar mig föga. Det som stör mig är de fönster, riktade som ryska missiler – rakt mot min älskade veranda.
Och jag tänker bygga ett skydd. Ett skydd mot nyfikna ögon, irriterande lyckliga leenden och glatt vinkande.
Det är därför jag, dyblöt in på bara skinnet, mäter och letar medan jag stillsamt nynnar: “Befrielsen är nära. Tiden är nu mogen.” Om och om igen. Och regnet som som sakta letar sig in från nacken ner längs ryggraden gör mig intet.
Jag har hittat en “egendomsstolpe”, kommer snart att hitta den andra och då vet jag exakt var min egen solida kinesiska mur av plank kommer att resas.
Och när den väl är byggd kommer min veranda återigen bli det himmelska torg fylld av evig sol där jag på nytt kan leva ut mina blygsamma böjelser.
För befrielsen är nära.
Lena Fröken Green och Buttre Herr Bunker
Jag har alltid haft en förkärlek för de bråkiga, de stökiga, de som inte riktigt passar in.
De som ställer till det, de som kräver något av tillvaron, de som sätter käppar i hjulet för oss andra genom att ifrågasätta och kräva komplicerade svar på till synes enkla frågor.
Så som den evigt buttre Herr Bunker.
Jag har nu arbetat i två veckor på jordens vackraste golfbana, Kronholmen och Visby golfklubb.
Och jag har, som fullständig novis, förstått att alla som spelar golf har ett enda mål: Att så skonsamt och enkelt få en dejt med lena Fröken Green. Och lätt rulla bollen i hennes hål.
För hon är så leende vacker, lena Fröken Green. Inställsam. Välansad och självklar.
Men vad vore lena Fröken Green utan buttre Herr Bunker. Hennes beskyddare. Som ständigt finns i hennes närhet. Som alla hatar och ingen vill träffa.
Jag älskar buttre Herr Bunker. Älskar honom för alla hans komplexa lager av grus och sand och den skönhet det finns i det sträva lagret på utsidan som möter ett mjukt fluffigt inre i botten på hans sköra skål.
Och en dag är jag säker på att alla kommer att förstå: Att precis som Skönheten har sitt Odjur, Madde har sin Chris och min fru har mig för evigt. Har lena Fröken Green sin jobbige buttre Herr Bunker för alltid vid sin sida.
Och båda vore intet – om den andra inte fanns.
Deal
Den prepubertala dottern hade tagit en bild av vår hund som jag ville lägga ut på Instagram. Jag bad henne skicka över den.
– Men då måste du skriva att det är jag som tagit den.
– Okej. Skickar du över den?
– Sen vill jag ju gärna ha något för det. Det är ju ändå jag som gjort jobbet.
– Men va f… Skicka över bilden.
– Nej.
– Du får en tia.
– 200 spänn.
– Är du inte klok? Du får 50. Men då får jag använda den hur jag vill i hela livet.
– Okej. Om du skriver att det är jag som tagit den.
– Deal.
Foto: Maria Rehnberg
Betydelsen av veckodagarna
Har försökt lära vår hund betydelsen av veckodagarna. Hon verkar förstå att vardagarna ser likadana ut och att på lördagen kan man nojsa runt ordentligt, göra lite som man vill och somna sent.
Men hur ska jag få henne att förstå söndagarna?
Den, enligt Gud, heliga vilodagen.
Hur jag än försöker funkar det inte – och jag börjar faktiskt misstänka att hon inte ens är kristen.
Att bli nobbad
Man kan bli refuserad och så kan man bli refuserad.
Jag har skickat in ett manuskript till tio förlag med korta texter som i en helhet bildar ett liv. Rätt bra tycker jag. Roligt. Men jag har haft väldiga dubier om huruvida det håller som läsvärd litteratur. Det skall erkännas.
För jag är ingen Lars Norén eller Martina Montelius som på ett magiskt briljant sätt kan trolla med ord och skapa liv bortom det vardagliga.
Men nu har jag efter en oändligt massa veckor fått två svar.
Vad det första förlaget skrev vägrar jag att komma ihåg – men älskar dem gör jag inte.
Det andra förlaget skrev: “Tack för att du skickat in ditt välskrivna manus till oss. Vi har läst det med stor behållning men på grund av den hårda konkurrensen måste vi ändå tacka nej till utgivning.”
Det förlaget älskar jag. Kommer att köpa allt av dem.
Men faktum kvarstår: En refusering är en refusering. Ett nej är ett nej.
Och jag slungas tillbaka till tonåren då man frågade chans på någon man åtrådde och hoppades skulle bejaka ens oförlösta kärlek. Vilket naturligtvis aldrig skedde.
Men det bästa med refuseringar och oförlösta kärlekar är att man aldrig någonsin kommer att sluta att längta och att försöka. Igen och igen.
För en gång – i den bästa av världar – kanske det finns nån där som vill ha en.
Jag är nykter
Den prepubertala dottern och jag har precis parkerat på gården efter 20 minuters bilfärd från Visby.
– Pappa, jag är sugen på pizza. Kan vi inte åka tillbaka till stan och hämta?
Här någonstans tröttnar jag.
– Men det är lugnt, pappa. Jag är nykter. Jag kan köra.
Fjärrkontroll für Alle
“Om folk är så jävla lata att de inte kan lyfta röven från soffan och gå två meter fram till TV:n och byta kanal kommer hela mänskligheten att fettexplodera. Det är dags att sätt ner foten. Och protestera mot vansinnet.”
Fjärrkontrollen slog igenom på 80-talet och ansågs av en del att vara vägen till jordens undergång.
Men när man på fredagseftermiddagen inser att man på fyra dagar gått 88 540 steg och tillryggalagt 5,6 mil släpandes på maskiner som gör allt för att ge Visby golfklubbs spelare en så bra upplevelse som möjligt – står en fjärrkontroll som hämtar en iskall öl oerhört högt på listan över saker som borde uppfinnas.
Pelle Berglunds filttest
Den legendariske regissören och dalmasen Pelle Berglund lärde mig en gång att skillnaden mellan att göra radio och TV är enkel. Samt att det finns ett simpelt knep att avgöra om det som visas i rutan egentligen har där att göra.
Han hävdade på sin karaktäristiska dialekt:
– Täck rutan med en filt eller nåt. Blir det bättre när man tar bort filten, är det TV. Spelar det ingen roll om den hänger kvar har programmet inget i TV att göra. I bästa fall är det radio. I sämsta fall är det ingenting.
Ligger halvlutad framför TV:n och inser att varje TV-redaktion borde införa Pelle Berglunds enkla men geniala filttest som standard för att ett program skall få sändas.
Asociala dagens firande
Idag är det asociala dagen. Min familj är dock måttligt road av att fira den tillsammans med mig – de vill hellre vara för sig själva.
Avgrunden är den högsta utsiktspunkten
Jag grillade igår. Trevligt. Men fick öronmask. Ni vet när en strof äter sig in i hjärnan och hur mycket man än ruskar på huvudet blir man inte av med den. Typ “ABC du finns i mina tankar. ABC… etc. Nu var det inte Anna Book jag fick på hjärnan utan en strof av Lars Norén: ”Avgrunden är den högsta utsiktspunkten”.
Den ekade i huvudet. Omöjlig att bli av med. Jag tycker att Lars Norén är ett geni. Men den strofen är extremt tveksam. Känns konstruerat banal. Speciellt framför grillen inför Valborg. Så för att bli av med den började jag, med inspiration av vad jag hade för ögonen, deklamera fritt:
“I grilltunnans aska ler det sista djuret.” Och: “I kompostens varma kärna tvekar livet.” Jag sa fraserna högt, 10 kanske 15 gånger, fick feeling och öronmasken började släppa när frun plötsligt rycker upp dörren:
–Va håller du på med? Har du blivit tokig på riktigt? Tänk på grannarna. Dom kan ju tro att vi är värsta Norénfamiljen. Förresten bränner du köttet.
Dörren far igen med en smäll, vårfåglarna tystnar och det enda som hörs i en tveksam mans hjärna är en lika tveksam fras: ”Avgrunden är den högsta utsiktspunkten”.