Rehnbergs Rum
Bo Rehnberg
Jag är medel. En medelålders man.
Vi saknar inte direkt medel, vi medelgrå medeldistanslöpande medlemmar av medelklassen. Men allting känns lite medel. Så vi skänker en slant av vår medelinkomst till de medellösa utanför Ica.
På vintern är det Medelpad. I medelfart. Med medelskidor på, i den röda medelbacken. På hösten njuter vi våra medelliv på mellanklasshotell vid medelhav. Sommaren dallrar av medeltemperatur och Medeltidsveckan är drömmen att drömma.
Vi äter våra läkemedel för medellivslängdens skull. Tränar våra medelfeta medelkroppar med medelvikter tillsammans med andra medelborgare och svettas som vanligt lite medel.
På fredagen dricker vi vårt medelvin med medelbetyg och äter vår mediumstekta biff av medelkvalitet. Sen uppnår vi i regel medelstånd i vår medelmjuka säng med vår medelålders fru.
Och allting är lite medel. Eller mycket medel. Eller mitt i mellan. Helt enkelt: Medelmedel.
Missnöjesindustrin
Man vill ju vara nöjd. Men ibland är man väldigt missnöjd. Speciellt på de som är missnöjda över de som är nöjda.
Hellre en glad gris
Enligt ny forskning äter vi människor inte varandra på grund av att vi innehåller för lite proteiner i förhållande till andra däggdjur.
Helt fel, tror jag. Det handlar om smak – och pålitlighet.
För vi är ju allt som oftast lite sura, bittra, sega, salta, träiga och till på köpet vardagligt skittråkiga.
Långt ifrån den evigt glada gris som ivrigt stolt, och av egen fri vilja, hoppar upp på en ekologisk slaktbänk i närhet av Per Morbergs gård i Sörmland.
Dessutom stämmer innehållsdeklarationen aldrig. Vilket ständigt bevisas.
Inte minst när man jämför festbilderna på Facebook från lördagen med den slitna lekamen man möter i spegeln dagen efter.
Vem av oss är Mark och vem är Jonas?
Mark Levengood och jag gick på Calle Flygares teaterskola tillsammans. Han var oerhört begåvad. Intensiv och kraftfull. Känslig och exakt. Precis vad man kunde vänta sig av en son till en amerikansk soldat och finsk mor.
Alla var övertygade om att Mark var Sveriges nästa riktigt stora skådespelare.
Ikväll råkar Mark flimra förbi i rutan när jag lagar mat. Helt muminifierad. Och av någon outgrundlig anledning frågar jag min fru:
– Undrar hur Mark och Jonas har det? Egentligen.
Frun tittar kort på mig och fortsätter duka.
– Jag tror dom har det precis som vi. Lite småjobbigt kärleksfullt. Den ena av dom är skitjobbig men rolig och dör sotdöden om han inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Den andra står ut i tysthet för att han innerst inne älskar honom.
– Tror du? Och vem av oss är Mark? Och vem är Jonas?
GW
Inte en dag utan GW. Han är överallt och har ockuperat min hjärna.
Men när jag alldeles nyss sa till min fru att jag tänkte ta en öl imorgon efter jobbet och kallade det för GW, och inte ens reflekterade över felsägningen – insåg jag att jag snarast måste avprogrameras.
Störd
Jag tycker det är enormt irriterande att vår älskade hund har fått för vana att sätta sig på en stol vid bordet när vi äter middag. Min familj tycker att det är gulligt och helt okej.
Ikväll blev jag så störd av hennes närvaro att jag ställde ett skarpt ultimatum: Hunden vid bordet eller jag.
Det borde jag aldrig ha gjort.
Kontroll
Ibland är mitt kontrollbehov helt okontrollerbart. Ibland helt under kontroll.
Annandag påsk
I snitt äter varje svensk 14 kilo godis om året.
Dessutom smäller vi i oss 12 kilo ägg.
Kalaset sköljs sedan ned med nio liter ren alkohol.
Inte undra på att man känner sig lite småsliten på annandag påsk.
Ernst Günther!
Ernst Günther, en av Sveriges absolut största skådespelare och folkkär genom Änglagård, spelade i en usel uppsättning på Dramaten i slutet på 70-talet.
Ernst led men löste det genom att smådricka sig igenom föreställningarna. Han kom till teatern surmulen och tvär men gick alltid hem något gladare i hatten.
En kväll kom han glad till teatern, i första akten tilltog det och han torde varit bra påstruken när han i pausen bestämde sig för att helt sonika smyga sig iväg hemåt – eller ut på krogen.
När det var dags för Ernst entré efter paus blev det väldigt tomt och efter en viss förvirring avbröts föreställningen med den sedvanliga sjukdomsförklaringen.
Dagen efter blev Ernst uppkallad till teaterchefen och fick en jävulsk utskällning som han lite lojt rödmosig besvarade med ett:
– Vadå, ja sa ju till i receptionen.
Repetition på Hötorget
Ingvar Hirdwall berättade för mig en gång att han stått på Hötorget och valt grönsaker till middagen. Han klämde på några morötter och vägde en bakpotatis i handen när Staffan Westerberg smög sig upp bakom hans rygg och viskade:
– Jaså. Du är också här och repeterar.
Som en fin flaska vin i Håkan Nessers vinkällare
Ibland känner jag mig som en fin flaska vin i Håkan Nessers vinkällare.
Vi har haft samma snickare, Håkan Nesser och jag, en av de bästa på Gotland. Under en period var det nästintill så att vi delade vårdnaden om denne unika varelse.
Håkan hade – som en part ofta har i vårdnadstvister – ett visst materiellt övertag. Han byggde ett enormt hus på Furillen. Säkert 400 kvm. Och jag byggde om min bastu.
När vi skulle bestämma panel till min lilla oas i tillvaron föreslog han, snickaren alltså, Håkan var aldrig tillfrågad, att jag skulle ta värmebehandlad rå furu. Jag var väldigt tveksam. Tills han berättade att Håkan hade samma panel i sin vinkällare.
Jag slog till direkt.
Så nu ligger jag här. I mitt 3,8 kvadratmeter stora paradis med oerhört vackra, värmebehandlade, råa furuväggar. Och varje gång jag öppnar ögonen och sakta vänder mig i den heta fuktiga luften känner jag mig priviligierad, utvald och förstår precis hur en god flaska vin mår när Håkan Nesser med sina mjuka händer väljer just den att dricka till sin påskmiddag.