Rehnbergs Rum
Bo Rehnberg
Jag är medel. En medelålders man.
Vi saknar inte direkt medel, vi medelgrå medeldistanslöpande medlemmar av medelklassen. Men allting känns lite medel. Så vi skänker en slant av vår medelinkomst till de medellösa utanför Ica.
På vintern är det Medelpad. I medelfart. Med medelskidor på, i den röda medelbacken. På hösten njuter vi våra medelliv på mellanklasshotell vid medelhav. Sommaren dallrar av medeltemperatur och Medeltidsveckan är drömmen att drömma.
Vi äter våra läkemedel för medellivslängdens skull. Tränar våra medelfeta medelkroppar med medelvikter tillsammans med andra medelborgare och svettas som vanligt lite medel.
På fredagen dricker vi vårt medelvin med medelbetyg och äter vår mediumstekta biff av medelkvalitet. Sen uppnår vi i regel medelstånd i vår medelmjuka säng med vår medelålders fru.
Och allting är lite medel. Eller mycket medel. Eller mitt i mellan. Helt enkelt: Medelmedel.
Åsikter
Åsikter. Jag har börjat känna en grav aversion mot åsikter. Det är min åsikt. Nu menar jag inte de åsikter varje människa har i största allmänhet. Om mat, politik eller vädret – utan de åsikter som används av vissa människor och skribenter för att definiera sig själva.
För problemet med åsikter är att de är just är åsikter. Och i grund och botten inte säger ett pillekvitt om hur en människa är. Bortom åsikterna.
En människa kan ha väldigt fina åsikter. Hata Trump, Åkesson och hylla befrielsen av Auschwitz men lik förbannat mentalt eller fysisikt banka skiten ur sin partner varje helg och ändå framstå, utåt sett, som en god människa. För att man har de rätta åsikterna.
Dessutom har åsikter en grav tendens att blekna med tiden. Inte helt olikt de bilder som togs med 80-talets Instamatic-kameror av yuppisar, sötsliskiga gallianoshots och revolutionerande punkare.
De rätta åsikterna då, gäller inte nu, och är begravda i någon obskyr bunker för framtidens folklivsforskare.
Mitt eget Facebook-flöde svämmar för tillfället över av de rätta åsikterna i tiden.
Och den som har mest och bäst rätta åsikter vinner. Bara man skriker i rätt megafon, helst är plumt rolig i något slags försök att tillintetgöra motparten.
Valutan är röda pluppar. Vår tids alvedon och botgörare. Och har man riktigt många likes kan man till och med få en viral succé. Och bli omskriven i Aftonbladets nätbilaga. Wohva!
Men vem är jag att döma alla människor som har en stark åsikt i tiden? Och uttrycker den. De behövs. Verkligen och sannerligen.
Men man måste också komma ihåg att åsikter är en färskvara likt nyfångad fisk.
Detta är min åsikt om åsikter och jag blir inte ett skit bättre människa av att jag har den. Och det definierar mig definitivt inte som människa heller. Dessutom är min åsikt om åsikter helt säkert fel åsikt.
Win-win
För inte så länge sedan hade Systembolaget i Visby delat upp butiken i två delar. En del var vin- och spritförsäljning över disk. Den andra delen var självplock av diverse ölprodukter. I den avdelningen fanns även en maskin för pant av glas och burkar.
En kylig måndagsförmiddag botaniserar jag bland ölsorterna när en sliten rödögd existens stolpar in. Han har supit så hårt och så länge att till och med känseln i fotsulorna har övergivit honom. Fötterna har långt ner till marken som tydligt gungar under honom.
Autopiloten leder honom fram till burkölen med störst alkoholhalt. 7,5 procent. Han tar två, svajar fram till pantautomaten, öppnar den ena, för den mot munnen och öppnar strupen.
Sekunderna senare ser jag hur han stoppar in den tomma burken i automaten. Det gnisslar till. Han trycker på knappen och de stela fingrarna fångar upp kronan ur koppen. Han öppnar nästa burk – same procedure.
På den något lättare vägen ut flinar han mot mig och rosslar med rostiga stämband, sönderrökta sedan länge:
– Win-win.
Försenad
Min fru är inte ofta försenad men det händer rätt ofta. Jag skickar sms:
– När kommer du?
– Om fem.
– Säkert?
– Om inte – läs sms:et igen.
Veastergarn?
The tourist board of Goa har gjort en rip off av en mycket intelligent kampanj för Gotland.
Koder
Min fru och jag har vissa koder. Speciellt i förhållande till middagen. Outtalade men enkla att begripa för den insatte. Då det är jag som lagar maten brukar jag ha några alternativ men kollar alltid runt lunch.
– Vad vill du ha till middag?
– Nåt enkelt.
Betyder: Inget vin. Vill lägga mig tidigt.
– Nåt gott.
Betyder: Ett glas vin. Men måste vara skärpt i morgon.
– Vore trevligt med nåt gott.
Betyder: Jag sitter gärna uppe en stund.
– Blir det förrätt?
Betyder: Sätt på bastun, jag vill ha drink innan maten och sitter gärna och snackar skit till sent.
I dag när jag ringde var svaret glasklart. Nästintill okodat. Vilket sällan händer.
– Trerätters. Om vi börjar med hummer. Sen är jag med på allt.
Det verkar bli en bra helg.
Erland Josephson
När jag var ung, i början av min skådespelarkarriär, tyckte jag att Erland Josephson var en urdålig, stiff skådespelare utan kontakt med sina känslor.
Av Mai Zetterling fick jag rollen som den unge Bonnier i filmen Amorosa. Jag skulle spela en scen mot Erland Josephson.
När jag kom till inspelningsplats första dan på Drottningholm mötte Erland och Mai mig. Jag sa som det var. Att jag var skitnervös. Erland bedyrade att han var lika nervös. Vi hade ju aldrig spelat mot varandra.
Vi hade det väldigt trevligt i sminket, Erland och jag, och jag minns att jag tänkte – han är nog inte så kass ändå.
Kameran var inställd. Erland och jag småpratade, men när Mai sa: “Börja” slog Erland om.
Han nitade mig fullständigt med sina intensiva ögon och sylvassa replikföring. Jag blev alldeles paff och stammade fram mina repliker.
Efter tagningen var Mai väldigt nöjd: “Där satt den. Bravo. På första.”
Erland bara flinade.
Men jag var helt förkrossad. Sprang efter Mai och försökte övertala henne att göra om tagning men hon viftade bara bort mina invändningar med att: “Du var helt perfekt. Lysande. Precis så osäker som jag ville att du skulle vara.”
Med svansen mellan benen mötte jag Erland vid fikabordet och han var återigen den varma goda människa som innan tagningen. När han såg mig log han varmt och sa:
– Lugn. Jag var ju bara i rollen. Du var bra.
Erland vann en Guldbagge för sin roll i filmen som var det svenska bidraget till filmfestivalen i Venedig 1986. Den vann inget pris men det gör mig ingenting.
För Erland Josephson är för mig, från den stunden, för alltid i mitt hjärta och han kommer alltid att förbli en av Sveriges absolut varmaste, mest sympatiska och bästa skådespelare – någonsin.
Origami
Jag blir allt rynkigare och hittar dagligen ställen där något nytt litet veck uppträder på. Ständigt slås något slags personligt rekord.
Ser ett gammalt ”Vetenskapens värld” om origami, konsten att vika ett papper och skapa vilken tredimensionell figur som helst, och att hela världen är uppbygd som origami. DNA-strängar, blad som vecklar ut sig, fåglars vingar. Allt kan vecklas ut och ihop. Oerhört fascinerande.
Inser att min kropps alla rynkor också är likt origamiveck. Och om man bara viker ihop den rätt skulle jag med lätthet kunna få plats som överraskning i översta lagret på en chokladkartong av märket Alladin.
Obalans
Vissa dagar är man helt i obalans. Känner inte riktigt igen sig själv. Man får dock hoppas att andra man möter gör det – frun till exempel – så att det inte blir som när Charlie Chaplin, anonymt, ställde upp i en tävling om vem som var mest lik Chaplin – och kom trea.
Äh!
Ibland tänker man att man vill ändra allt. Sitt liv, sitt leverne. Tutti ballutti. Och så ändrar man sig.
Naturupplevelser
Enligt en ny undersökning blir män lyckliga av sex och kvinnor av naturupplevelser.
Det behöver absolut inte vara någon motsättning. I alla fall inte på sommaren.
Och under vinterhalvåret kan man ju alltid mysa till det och sätta på nåt bra naturprogram en råkall lördagskväll när barnen somnat. Älgskog i Värmland eller varför inte nåt av Attenborough.
Men det stora problemet mellan män och kvinnor är nog inte skillnaden i hur vi upplever att vi uppnår lycka utan snarare att många män betraktar sig själva som fantastiska naturupplevelser.