Rehnbergs Rum
Bo Rehnberg
Jag är medel. En medelålders man.
Vi saknar inte direkt medel, vi medelgrå medeldistanslöpande medlemmar av medelklassen. Men allting känns lite medel. Så vi skänker en slant av vår medelinkomst till de medellösa utanför Ica.
På vintern är det Medelpad. I medelfart. Med medelskidor på, i den röda medelbacken. På hösten njuter vi våra medelliv på mellanklasshotell vid medelhav. Sommaren dallrar av medeltemperatur och Medeltidsveckan är drömmen att drömma.
Vi äter våra läkemedel för medellivslängdens skull. Tränar våra medelfeta medelkroppar med medelvikter tillsammans med andra medelborgare och svettas som vanligt lite medel.
På fredagen dricker vi vårt medelvin med medelbetyg och äter vår mediumstekta biff av medelkvalitet. Sen uppnår vi i regel medelstånd i vår medelmjuka säng med vår medelålders fru.
Och allting är lite medel. Eller mycket medel. Eller mitt i mellan. Helt enkelt: Medelmedel.
Skräpytor
Tycker mycket om professor Kjell A Nordström. Hans uttalande om Visbymalm är briljant. Hade bara önskat att han, när någon frågade om vilket underlag han hade för sin förutsägelse om skräpytor hade svarat: Käll A Nordström.
Obegripliga begrepp
Det måste vara nåt fel på min hjärna. Brutto netto babord styrbord debet och kredit. Vissa begrepp är helt obegripliga för mig. Ungefär som att höger tumme pekar åt vänster – men bara ibland. Eller att vissa politiska utspel verkar vara vänster men vrider man på dem är de höger. Eller att en sanning kan vara falsk, den djupaste lögnen sann, vinstvarning nåt dåligt – och vem är Björn och vem är Benny? Och vem av dem ville egentligen bygga en studio på Furilden? Och vem f-n är han i mitten?
Snyggvinet
Min fru är förtjust i vin. Och unga män. Gärna i kombinationen rött och italienskt. Desto snyggare yngling avbildad på boxen, desto godare vin, hävdar hon. Och nu har hon hittat sin favorit.
På en tjejkväll för ett tag sedan serverades hon en mörkhårig sak, med uppknäppt vit skjorta, lojt vandrande i varmt böljande vinfält odlade av familjen sedan 1821. Francesco är hans namn. Det kommer hon ihåg. Vad vinet heter har hon inte en aning om.
– Fråga efter vinet med den snygge på, svarar hon när jag från stadens vinshop ringer upp.
– Ursäkta, men jag letar efter ett vin med en kille på boxen, frågar jag den skäggige expediten. Han stirrar på mig.
– Det är till min fru, försöker jag. Han skiner upp.
– Ah! Snyggvinet! Vet precis. Vete fan vad det innehåller men fruar uppskattar det.
– Tack, säger jag, betalar, och vandrar förväntansfullt hem till frun med Francesco i handen.
30 000 dagar
Jag är född på en söndag. En söndag för längesen. Sedan dess har jag bevisligen genomlevt ett otal antal söndagar. Närmare bestämt 2 846. Men kan faktiskt inte påminna mig en enda.
Jag är 54 somrar och har levt hyfsat länge. Idag har jag passerat 19 922 dagar. Många dagar blir det.
Det innebär att jag den 20 april 2017 har levt i 20 000 dagar och det borde man ju fira på nåt sätt. Den 20 april är det också internationella cannabisdagen och polkagrisens dag, men då jag av någon anledning inte tål cannabis får jag väl suga lite extra hårt på en polkagris.
Medellivslängden för män i Sverige är drygt 80 år. Det vill säga cirka 30 000 dagar. Vilket innebär att jag har, mellan tummen och pekfingret, 10 000 dagar kvar att steppa loss på.
Frågan som nu snurrar i min relativt lilla hjärna är vad jag ska göra av alla dessa dagar som är kvar – förutom den dagen då jag är upptagen av att suga på en polkagris.
God konst
God konst är en lögn byggd på sanning. Sannare än verkligheten. Verkligare än sanning. Men lika fullt en lögn.
Läser vad jag skrivit och inser att jag varken förstår mig på god konst eller verkligheten. Men det lät bra.