Rehnbergs Rum

Grumpy old mens syndrome

Min fru säger att jag börjar bli bitter, lite småsur och tvär. Jag håller naturligtvis inte med. Tycker mer att jag har en synnerligen hälsosam inställning till en allt mer rutten värld.

Hon hävdar småroat att jag lider av Grumpy old mens syndrome. GOM. Ett vanligt fenomen som drabbar män i klimakteriet. Jag tycker att hon är oförstående kall och hjärtlös.

Börjar googla. Fattar ingenting. Skitsidor om självklara saker att bli förbannad på. Så som:

Att ingen jävel fattar nåt längre.

Att människor är korkade.

Att julgranen kläs för tidigt.

Att bensinen är för dyr.

Att vinet smakar vanilj.

Att ingen förstår vikten av en tupplur.

Att grannar är störande.

Att grannar som inte förstår det är idioter.

Att hela fisförnäma kultursverige är prepubertala navelskådare.

Att Hammarby aldrig vinner allsvenskan.

Att de som satt ihop stryktipset är onda människor.

Att melodifestivalen överhuvudtaget finns.

Att snorren är villig men slö.

Att alla hävdar att Trump är korkad, som om om det vore en nyhet.

Att hela det här skitlandet vi lever är världens bästa skitland.

Att överhuvud taget diskutera om SD är rasister eller inte.

Att de finns för många tv-kanaler.

Att musiken föddes med Michael Jackson.

Att det är för långt jävla jobbigt ner till fötterna och att knyta skorna.

Idel självklara självklarheter. Idiotism.

För att inte prata om hur sjukt skitjobbigt det är med alla ens goda vänner som numera bara gnäller istället för att uppskatta allt det goda i livet – så som jag gör.

67

Min 10-åriga dotter frågade mig i vilken ålder jag skulle vilja vara för en vecka om jag fick välja:

– 42, sa jag.
– Varför det? Det har du ju redan varit. Det är väl inget spännande. Jag skulle vilja vara 14.
– Okej. 67, då. 
– Bra. Och håll med om att det känns mycket mer spännande, eller hur?

Crimetime

Är på mingel med Crimetime Gotland. Många celebra gester blir det.

Funderar på att skriva en deckare om en galning som mördar svenska deckarförfattare.

Mördaren söker upp dem och mördar dem på samma sätt som deras mest bestialiska mord har utförts. Ruggigt.

Problemet är bara att jag då måste läsa alla svenska deckarförfattares böcker. Och det är ju verkligen sjukt skitmånga.

Men det är väl bara att bita ihop och börja jobba.

600 inlägg

Funderar på att starta företag. Bli entreprenör. Man måste ju nån gång kunna tjäna lite pengar på sin outsinliga källa till kreativitet.

Hörde att varje följare på Instagram/Facebook värderas till 50 öre. Har någon 100 000 följare skulle alltså ett reklaminslag eller ett varumärke som nämns på den förföljdes sida vara värt 50 000 kronor.

Jag har 201 följare på Instagram. Alltså är jag värd 100 kronor och 50 öre. För varje inlägg.

Det innebär att jag måste göra ca 20 inlägg om dagen för att komma upp i en vettig månadslön, om jag fakturerar. Inga problem. Men förmodligen måste jag då ha fler kunder än mamma.

Det stora problemet är dock, för att vara ärlig och transparent, att bara att cirka 10 procent av mina hang-arounds gillar vad jag publicerar. Alltså är mitt egentliga värde ca 10 kronor och 5 öre, vilket innebär att jag behöver jag göra ca 200 inlägg om dagen. Tufft – men det ordnar sig nog.

Och för att sköta administration av fakturor behöver jag säkert anställa en person.

400 inlägg.

En säljare behöver jag garanterat.

600 inlägg.

Svettigt. Men det ska nog gå. Det är ju bara 25 inlägg i timmen. Dygnet runt. Och då har jag ändå räknat med att vi på kontoret är lediga helg- och klämdagar.

Och mamma har ju lovat att ställa upp – om det skiter sig.

Pms-besvär

Ibland är jag övertygad om att jag med jämna mellanrum lider av pms-besvär. Trött, okoncentrerad, småirriterat svullen men ändå sugen på godis och vin.

Men som den man jag är skyller jag på jobbet, att livspusslets fyra bitar är gjord av någon imbecill tandtekniker från Yorkshire eller att jag inte vann på stryktipset.

Tills jag googlade och fann att 26 procent av männen lider pms-liknande besvär. Och att det inte har ett pillekvitt med den ökade jämställdheten att göra – utan om simpel biologi.

Detta känns oerhört befriande då jag aldrig förlikat mig med tanken på att livet är ett pussel, min tandläkare är en pärla och att jag faktiskt hade 10 rätt på tipset igår.

En helt vanlig tisdag

En helt vanlig tisdag, på en helt vanlig skräpyta, säger en helt vanlig fru:

– De här tuggpinnarna ska tydligen vara bra för hundens tänder och andedräkt men jag är tveksam. Kan inte du prova först?

– Va?

– Helst innan vi går och lägger oss.

Att knyta den virituella näven i fickan

Jag är svensk. Väldigt svensk. Så ibland låter jag bli att gilla ett inlägg på sociala medier även om jag tycker om det. Speciellt om det är någons som inte gillar mina, någon jag är irriterad på eller som inte tillhör min sfär för tillfället. Jag gör det stillsamt aggressivt och med glädje på min kammare, knyter den virtuella näven i fickan och njuter. Där fick dom, tänker jag, dom ska inte få nån röd plupp av mig inte. Dom jävlarna.

Och om jag sen träffar något av mina offer på stan känns det som om jag har ett övertag. Men hälsar glatt och kramas gör jag naturligtvis ändå. För man vill ju inte verka otrevlig eller stöta sig med någon.

När livet är värt att leva

En solig lördag, precis när jag släpat fram dammsugaren, slocknar vårt fibernät. Hela husets kontakt med omvärlden lägger av. Vi tycks strandsatta och dottern får panik. Ingen tv. Inget snapchat, insta eller onlinespel. Ingenting som är värt att leva för fungerar.

Att gå ut i solen är inget alternativ. Det enda som gäller är att fixa detta. Nu. Och när jag inser att stryktipset bara är någon timme bort vrålar dottern:

– Melodifestivalen! Vi kommer att missa den! Gör nåt!!!

Jag ringer supporten samtidigt som jag bökar mig in i skrubben överfull av sladdar, routrar och andra obegripliga maskiner och försöker starta om allting. Supporten svarar att det är nåt fel – som om jag inte redan visste det – och att de inte vet hur lång tid det tar att laga det.

Jag ger upp. Meddelar dottern den obehagliga nyheten som naturligtvis låter mig förstå att det är mitt fel att den här dan är en förspilld dag. En värdelös dag.

Dörrar smälls igen. Jag ger upp stryktipset och den enda varelsen i huset som tycks känna medlidande med mig är den illa rastade dammsugaren som nu tittar längtansfullt på mig.

Men precis när jag bestämt mig för att leka med den sprakar fibernätet igång igen. Huset lever och dottern jublar. Jag stuvar undan den besvikne dammsugaren, skyndar mig att göra stryktipset, skriver ett inlägg på Facebook, kollar melodifestivalskvallret på nätet och känner att livet ändå är värt att leva – trots att solen värmer ute, en vindstilla dag i början på mars.

Som en uppstoppad räv

Är i storstan. Ensam.

Känner mig som en uppstoppad räv. Som bara sitter där och iakttar. En inventarie som ingen lägger märke till förrän den tas bort. Förrän man känner att det är något som saknas och det antyds i dammet på hyllan att något funnits där.

Men uppstoppade rävar är underskattade, ett utdöende släkte, för de har en tendens att plötsligt smita ifrån notan och skratta högt så att alla hör – utan att någon fattar vad som hände.

Kvalitetstid

Kan inte riktigt bestämma mig för vad det betyder. Men lutar nog åt att det inte är tiden som har en viss kvalitet – utan snarare att all kvalitet tar tid.

Bild: Karl Melander

Bo Rehnberg

Jag är medel. En medelålders man.
Vi saknar inte direkt medel, vi medelgrå medeldistanslöpande medlemmar av medelklassen. Men allting känns lite medel. Så vi skänker en slant av vår medelinkomst till de medellösa utanför Ica.

På vintern är det Medelpad. I medelfart. Med medelskidor på, i den röda medelbacken. På hösten njuter vi våra medelliv på mellanklasshotell vid medelhav. Sommaren dallrar av medeltemperatur och Medeltidsveckan är drömmen att drömma.

Vi äter våra läkemedel för medellivslängdens skull. Tränar våra medelfeta medelkroppar med medelvikter tillsammans med andra medelborgare och svettas som vanligt lite medel.

På fredagen dricker vi vårt medelvin med medelbetyg och äter vår mediumstekta biff av medelkvalitet. Sen uppnår vi i regel medelstånd i vår medelmjuka säng med vår medelålders fru.

Och allting är lite medel. Eller mycket medel. Eller mitt i mellan. Helt enkelt: Medelmedel.