De gotländska lammen – våra fyrbenta kulturarbetare!

Få platser förknippas så med får, men egentligen finns inga får på Gotland! På gotländska kallas vuxna djur för lamm och de små kallas lammungar. Det är svårt att tänka sig Gotland utan lamm. Förutom att de ger oss kött, ull och skinn håller de markerna öppna och hjälper till att bevara den unika gotländska floran.

Fårskötseln har anor från bronsåldern och handeln med kött och ull har varit viktig sedan medeltiden. Sockersaltat lammkött var en gotländsk specialitet som såldes under hundratals år, från medeltid till 1930-talet. När gotlänningarna lärde sig sticka kunde de själva förädla ullen och få en större inkomst. Ull och stickade produkter är fortfarande viktiga för många små företag på ön.

Under 1900-talet blev skinnproduktionen stor och det grå gotlandsfåret förädlades fram genom avel med de lantrasfår som hade vackrast skinn.

Bolamb och utegångsfår

Fram till början av 1900-talet hade gotlänningarna ”bolamb” och ”utegångsfår”. Både bolamb och utegångsfår var av lantrastyp med stor variation mellan individer.

Bolamb hölls för husbehov och gick i hagar nära gården på sommaren. Vintertid togs de in och fodrades med hö, starr och löv. Bolamben kunde gärna få flera lammungar. Eftersom de lammade hemma på gården fick de extra mat och omvårdnad om så behövdes.

Utegångsfår gick fritt året runt i stora flockar. Några bönder hade mer än 1000 djur.  Det var en extensiv fårskötsel inriktad på försäljning av kött och ull. Utegångsfåren måste vara härdiga och helst inte få mer än en unge per tacka.

Omkring sekelskiftet 1900 fick rasen cheviot stor betydelse för aveln, främst bland bolamben. Lantrastackor betäcktes med cheviotbaggar, så inslaget av cheviot blev allt större i besättningarna. Samtidigt minskade utegångsfåren i antal och utbredning. Till slut fanns de bara kvar längst upp i norr (Fårö) och i söder (Sudret).

Utegångsfår blir gutefår och gotlandsfår (pälsfår)

De flesta utegångsfår var grå men det fanns också bruna, svarta, vitaktiga eller fläckiga. Både tackor och baggar kunde ha horn.

Utegångsfåren hade manhår och tre sorters ull – täckhår, märghår och bottenull. De olika hårslagen hade stor betydelse för djur som gick ute året runt. Om djuren hade ca 1/3 av varje hårslag klarade de regn, snö, blåst och kyla.

1919 började en organiserad avel med lantras på Gotland för att få ull som passade för ylleindustrin. Utegångsfåren ansågs ha dålig ull. Man ville avla bort manhår och märghår, samt få en jämngrå färg på ullen. Detta var starten för gotlandsfåret!

Utegångsfår med horn ansågs ha den sämsta ullen, så de flesta slaktades ut. Som tur var behöll några bönder sina hornfår och från dessa härstammar gutefåret. Målet med gutefåret är att bevara en så ursprunglig lantras som möjligt, med horn, manhår och märghår, samt variation i färg.

Några gårdar med gotlandsfår satsade tidigt på pälsavel och skinnen blev snabbt populära. Efter andra världskriget sjönk priset på ull medan efterfrågan på pälsskinn bara ökade. Numera är skinnen det viktigaste på gotlandsfåret och de används både till sömnad och inredning.

Foto: Anso Norling