Gotlands Fiskerimuseum i Kovik

Strax söder om Västergarn, där kustvägen mot Klintehamn åter går in Strandskogen möter man skylten Fiskerimuseum.  Det första man ser när man passerat färisten är Strandkapellet. En ensam byggnad som ger intryck av att ha blicken vänd mot havet och vänta på någon. Kapellet byggdes i början av 1960 talet som en minnesplats för de fiskare och sjömän som aldrig kom hem från havet

Svunnen vardag i samtidens solsken

Lite längre fram söder om vägen ligger ett antal grånade hus och bodar som utgör Gotlands Fiskerimuseum i Kovik. Här visas olika typer av byggnader som förekommit i gotländska fiskelägen samt båtar och redskap. Museet grundades av konstnären Erik Olsson 1950 tillsammans med lantbrukaren Edvin Norragård och fiskaren Helmer Larsson, alla från Sanda. De ville utan krusiduller och romantik skapa en plats där framtiden fortfarande kunde få en uppfattning om hur det gotländska kustfisket bedrevs förr i tiden.

Här finns en fiskarestuga med enkel inredning samt 20 bodar och båthus som är hitflyttade från olika delar av ön, 14 båtar och över 700 föremål. Till museets rariteter hör Fluntingeboden från Grötlingbo, en bulbod med flistak.

Likt alla äldre fiskelägen är det inhägnat. Gistgarden, området där fisken skulle plockas av garnen och samlas in, skulle säkras för djur och djurspillning. Därefter skulle garnen hängas upp på giststängerna för tork.

En vippfyr reser sig högt över museumsområdet, i eldkorgen tändes en tjärvedseld för att lysa fiskarna hem i mörkret. Under senare tider hissades en fotogenlampa.

Att förstå det förflutna skapar perspektiv

I båthusen ligger gotlandssnipor som kallas tvåmänning storbåt och torskabåt beroende på storlek och användningsområde. På nationaldagen den 6 juni har man ofta öppet hus men annars är de grånande boddörrarna tämligen stängda. Platsen bjuder ändå in till en skön kontemplation och ger dig som besökare en ingång till en svunnen tid där levebrödet alltid skapades i närmiljön.

Fisket var förr en viktig del i försörjningen för den gotländska allmogen. De flesta gårdar hade del i bodar och fiskelägen och gårdarna blev skattlagda utifrån hur många garn man hade. Fisket förlorade sin ekonomiska betydelse vid förra sekelskiftet då jordbruket utvecklades och förstärktes genom utdikning av myrar och sjöar

I Gotlands fiskerimuseum får man ta del av det gamla fisket som skedde med öppna båtar från fiskelägen utan skyddad hamn. Kännetecknande för denna typ av fiske är att båtarna drogs upp på land i så kallade båtlänningar när de inte användes. Båtarna var ett bygdehantverk. De bordlades och formades utifrån båtbyggarens formkänsla enligt klinkmetoden, på fri hand utan mallar.

Från dåtid till nutid

Längre ut i viken ligger ett antal rödmålade sjöbodar bakom en betongkaj. Det är det nya fiskeläget från 1930 som förlades här då viken längre in började grunda upp. Vid denna tid började man fiska med lakskuttrar som låg i hela året varför man behövde utveckla små skyddade hamnar längs kusten.

Går man ännu längre ut kommer man till ”Korumpan” en samling låga öar som man kan nås vid lågvatten.  De små öarna betas fortfarande av kor, eller kräk, som man säger på Gotland.

De gotländska stränderna lever upp med bad och vattensport under sommaren och de gamla fiskelägena är stadd i snabb förvandling. Bodarna som förr var en del i en viktig försörjning där man övernattade vid fiskafänge och förvarade redskap och båtar, blir i våra dagar alltmer en plats för vindsurfingbrädor och badkläder.

Om du en varm kväll i juli, slår dig till ro för att se solnedgången på bänken framför kapellet, så försök att föreställa dig denna plats för mer än hundra år sedan. Då båtarna drogs upp i länningarna och strömmingsgarnen plockades i gistgarden. Ett näringsfång där allt skedde med redskap och utrustning som tillverkades själv.

Foto: Frode Falkenhaug