Hur kan man mäta syret som ger själen lust till att leva igen?

Tidigt i oktober åkte jag till Stockholm för att jobba en helg. Jag skulle på en utbudsdag och jag skulle även träffa andra kulturkonsulenter för att planera ytterligare en utbudsdag. Men först och främst skulle jag få 6 timmars ensamtid på ett hotellrum och jag skulle stänga av telefonen. Jag hade milt uttryckt det arbetat över mina gränser de två tidigare månaderna. Jag hade börjat svara på mail dygnet runt. Jag hade inte tagit hand om mig själv. Gränsen mellan arbetstid och fritid var så utsuddad, att utifrån mitt rubbade sinnelag, så skulle jag endast kunna vara ledig om jag satt isolerad på ett hotellrum, i en annan stad, utan telefonen. Jag hade varit med om lite för mycket lite för länge, själen var trött och mina kanter och konturer hade flutit ut i en pöl runt omkring mig.

På lördagen var jag iväg på jobb, och efter att ha övergett ett påfrestande mingel, som nog egentligen var trevligt, satt jag nu på en restaurang på Götgatan och åt middag. Jag började skriva på baksidan av ett schema med en suddig blyertspenna, sida upp och sida ner. Det kändes som att livet bara hade drabbat mig de senaste månaderna och nu för första gången började jag hitta en röst som kunde beskriva. På en nästan urladdad mobil googlade jag samtidigt om det gick några föreställningar på kvällen. På Dansens Hus gick Love Chapter 2 med L-E-V. Jag hade tidigare stalkat Sharon Eyal koreografier på Youtube och köpte i sista sekund en biljett längst ut på någon kant. 

Att försöka beskriva föreställningen som följde i ord känns förminskande. Språket är alldeles för strukturerat, för linjärt, för uppstaplat. Verkligheten var mycket mer nyanserad, mjuk och mångfacetterad. Men om jag ändå skall försöka så var det en dansföreställning med dov och varm ljussättning. Elitdansare med hudfärgade kroppsstrumpor som dansade till en helt otrolig livemixad techno. Koreografin var perfektionistisk, detaljrik, explosiv och föreställningen var som ett intensivt maratonlopp i desperata känslor. 

Tårarna rann snyftlöst ner för mina kinder medan dansarna rörde sig till technons sågtandsljud, de distinkta rörelserna fortsatte tills att ridån hade nuddat scengolvet. Det var en föreställning som fångade hela mina livserfarenhet och återgav den på 55 minuter. Jublet som följde därefter var öronbedövande. Runt omkring mig stod publiken upp i stående ovationer.  Själv satt jag kvar på min plats med hakan nere vid knäna och var tacksam över att kroppen självmant vet hur den skall göra för att andas. Under promenaden hem i ett höst-utsmyckat Stockholm googlade jag musikern, jag googlade koreografen, jag googlade varenda dansare och jag började följa minst fem nya Instagramkonton. 

Väl hemma på hotellrummet började jag i vad som kan liknas ett drogrus komponera ny musik till kl 04.00 på natten. Min nyfunna inspiration försåg mig med livskraft i vem vet hur länge därefter. Mina själsliga konturer var återfunna, inspirationen var tillbaka. Jag ville veta mer om allt det som inte kan beskrivas med ord. Jag ville läsa mer, jag ville uppleva mer, jag ville leva mer. 

När vi talar om varför kultur är så viktigt. Faller vi instinktivt in förklaringsmodeller som bygger på statistik och siffror. Och visst är det förståeligt att vi behöver siffror som redovisar varför kulturen skall finansieras med gemensamma skattepengar. Men samtidigt frustreras jag över att vi som kulturarbetare ständigt skall behöva förklara någonting oförklarligt för ett samhälle som vill förklara allt.

Av ren överlevnadsinstinkt försvarar vi kulturen genom statistik över dess hälsofrämjande effekter inom vården. Vi visar siffror på ekonomisk tillväxt i ett samhälle som applåderar pengar. Vi försvarar de estetiska ämnena i skolan genom statistik på hur dem förbättrar studieresultaten. Vi politiserar kulturen. Vi visar på hur kulturen kan förändra samhället på just det där subjektiva sättet som vi vill förändra samhället. För om kulturen blir ett slagfält för politikerna, kommer de åtminstone vilja behålla kulturen. 

Det är en del av att vara människan att vilja kategorisera, jämföra och mäta. Men jag tror inte att någon av förklaringsmodellerna här ovan är hela sanningen. Kulturens värde kommer aldrig att vara så begripligt att vi kan sätta det i en box, jämföra det med en annan box, och säga titta här; så här mycket pengar till kulturen ger så här mycket demokrati och hälsa. För kulturen är för mänsklig och för känslofull. Att vara människa innebär att uppleva känslor så djupgående att man omöjligen kan återge alla dess nyanser. Ens egna upplevelser kan vara så intensiva och livsavgörande att de omöjligen kan förklaras i sin helhet för en annan människa. Det är för stort, och visst är det frustrerande. Men hur skall vi någonsin kunna återge hur mycket tröst, reflektion, inspiration och kreativitet kulturen föder. Hur kan man mäta en annan människas livslust?

Annika Wassén
Regional Scenkonstkonsulent
Länsteatern På Gotland

Foto: Tristram Kenton