Kultur finns överallt och ingenstans

Gotland är uppskattat för vår särart, inte minst kulturellt. Men vad är då gotländsk kultur? Vi har en egen dialekt, en av de äldsta i Sverige. Eller egentligen flera då det är skillnad på fåröisko, närmål eller den ”visbyitiska” som kan anses vara en ”nyform” av gutniskan.

Våra steintunar kan sägas vara vår kultur, mycket på grund av kalkstenen som inte finns på så många platser i landet. Men även där skiljer det sig. På det sydligaste av Gotland heter det vast, inte tun. Agtaken är också typisk gotländsk kultur. Sedan 1966 har täckarlag sett till att hålla den uråldriga traditionen vid liv med tillhörande mat och dryck. Stentunar/vastar och även troltunar har reparerats av kunniga hantverkare.

På dessa områden har Fårö varit ledande. Mycket beroende på att Fårös avlägsenhet gjorde att gammalt hantverk levde kvar längre än på andra håll. Så var det också fåröborna, som tillsammans med studenterna i Gotlands nation, drog igång täckatingen med de få fåröbor som ännu behärskade konsten. Av samma orsak levde konsten att lägga steintunar kvar.

Det tidiga 1900-talets författare, som Erik Fröberg, Fårö och Theodor Erlandsson, Bunge intervjuade gamla människor om hur man levde och arbetade och vilka gamla sägner som ännu levde kvar. Båda har gett ut flera böcker om detta. Det var i sista minuten, för det traditionella berättandet om sägner och sagor dog ut samtidigt som TV kom in i våra hem.

Just sägnerna berättar mycket om vad man trodde på. Som den typiskt gotländske bysen; en människa som gjort någon synd under sin livstid. Ofta genom att lura till sig mark och därför dömd att bevaka sitt stöldgods i evig tid. Han skrämmer och lurar folk som kommer för nära hans stöldgods och är evigt vaksam. Det finns knappast någon motsvarighet i övriga Sverige.

Di sma undar jårdi är andra typiska gotlandsväsen. En viss likhet kan man hitta i fastlandets älvor som uppträder på ungefär samma sätt. Havsfrun skiljer sig med sina ben från sjöjungfrur och andra liknande väsen som har stjärt. Hon är mer släkt med Skogsfrun som finns både på Gotland och på andra ställen.

Allt detta har jag själv tagit tillvara i mina historiska romaner i Hamarsmansserien. Om en fårösläkt från 1300-talet och framåt. Hade inte dåtidens kulturbärare nedtecknat eller hållit i hantverket så hade det kanske inte blivit några böcker från min sida.

Så håll i och bevara dagens kultur. Annars kanske den glöms bort.

Ronnie G Lundin
Författare, Fårö

Bild: Agtak på lambgift vid Engelska kyrkogården, Fårö. Foto: Region Gotland