Som en fin flaska vin i Håkan Nessers vinkällare

Ibland känner jag mig som en fin flaska vin i Håkan Nessers vinkällare.

Vi har haft samma snickare, Håkan Nesser och jag, en av de bästa på Gotland. Under en period var det nästintill så att vi delade vårdnaden om denne unika varelse.

Håkan hade – som en part ofta har i vårdnadstvister – ett visst materiellt övertag. Han byggde ett enormt hus på Furillen. Säkert 400 kvm. Och jag byggde om min bastu.

När vi skulle bestämma panel till min lilla oas i tillvaron föreslog han, snickaren alltså, Håkan var aldrig tillfrågad, att jag skulle ta värmebehandlad rå furu. Jag var väldigt tveksam. Tills han berättade att Håkan hade samma panel i sin vinkällare.

Jag slog till direkt.

Så nu ligger jag här. I mitt 3,8 kvadratmeter stora paradis med oerhört vackra, värmebehandlade, råa furuväggar. Och varje gång jag öppnar ögonen och sakta vänder mig i den heta fuktiga luften känner jag mig priviligierad, utvald och förstår precis hur en god flaska vin mår när Håkan Nesser med sina mjuka händer väljer just den att dricka till sin påskmiddag.