Åsikter

Åsikter. Jag har börjat känna en grav aversion mot åsikter. Det är min åsikt. Nu menar jag inte de åsikter varje människa har i största allmänhet. Om mat, politik eller vädret – utan de åsikter som används av vissa människor och skribenter för att definiera sig själva.

För problemet med åsikter är att de är just är åsikter. Och i grund och botten inte säger ett pillekvitt om hur en människa är. Bortom åsikterna.

En människa kan ha väldigt fina åsikter. Hata Trump, Åkesson och hylla befrielsen av Auschwitz men lik förbannat mentalt eller fysisikt banka skiten ur sin partner varje helg och ändå framstå, utåt sett, som en god människa. För att man har de rätta åsikterna.

Dessutom har åsikter en grav tendens att blekna med tiden. Inte helt olikt de bilder som togs med 80-talets Instamatic-kameror av yuppisar, sötsliskiga gallianoshots och revolutionerande punkare.

De rätta åsikterna då, gäller inte nu, och är begravda i någon obskyr bunker för framtidens folklivsforskare.

Mitt eget Facebook-flöde svämmar för tillfället över av de rätta åsikterna i tiden.

Och den som har mest och bäst rätta åsikter vinner. Bara man skriker i rätt megafon, helst är plumt rolig i något slags försök att tillintetgöra motparten.

Valutan är röda pluppar. Vår tids alvedon och botgörare. Och har man riktigt många likes kan man till och med få en viral succé. Och bli omskriven i Aftonbladets nätbilaga. Wohva!

Men vem är jag att döma alla människor som har en stark åsikt i tiden? Och uttrycker den. De behövs. Verkligen och sannerligen.

Men man måste också komma ihåg att åsikter är en färskvara likt nyfångad fisk.

Detta är min åsikt om åsikter och jag blir inte ett skit bättre människa av att jag har den. Och det definierar mig definitivt inte som människa heller. Dessutom är min åsikt om åsikter helt säkert fel åsikt.