Avgrunden är den högsta utsiktspunkten

Jag grillade igår. Trevligt. Men fick öronmask. Ni vet när en strof äter sig in i hjärnan och hur mycket man än ruskar på huvudet blir man inte av med den. Typ “ABC du finns i mina tankar. ABC… etc. Nu var det inte Anna Book jag fick på hjärnan utan en strof av Lars Norén: ”Avgrunden är den högsta utsiktspunkten”.

Den ekade i huvudet. Omöjlig att bli av med. Jag tycker att Lars Norén är ett geni. Men den strofen är extremt tveksam. Känns konstruerat banal. Speciellt framför grillen inför Valborg. Så för att bli av med den började jag, med inspiration av vad jag hade för ögonen, deklamera fritt:

“I grilltunnans aska ler det sista djuret.” Och: “I kompostens varma kärna tvekar livet.” Jag sa fraserna högt, 10 kanske 15 gånger, fick feeling och öronmasken började släppa när frun plötsligt rycker upp dörren:

–Va håller du på med? Har du blivit tokig på riktigt? Tänk på grannarna. Dom kan ju tro att vi är värsta Norénfamiljen. Förresten bränner du köttet.

Dörren far igen med en smäll, vårfåglarna tystnar och det enda som hörs i en tveksam mans hjärna är en lika tveksam fras: ”Avgrunden är den högsta utsiktspunkten”.