Erland Josephson

När jag var ung, i början av min skådespelarkarriär, tyckte jag att Erland Josephson var en urdålig, stiff skådespelare utan kontakt med sina känslor.

Av Mai Zetterling fick jag rollen som den unge Bonnier i filmen Amorosa. Jag skulle spela en scen mot Erland Josephson.

När jag kom till inspelningsplats första dan på Drottningholm mötte Erland och Mai mig. Jag sa som det var. Att jag var skitnervös. Erland bedyrade att han var lika nervös. Vi hade ju aldrig spelat mot varandra.

Vi hade det väldigt trevligt i sminket, Erland och jag, och jag minns att jag tänkte – han är nog inte så kass ändå.

Kameran var inställd. Erland och jag småpratade, men när Mai sa: “Börja” slog Erland om.

Han nitade mig fullständigt med sina intensiva ögon och sylvassa replikföring. Jag blev alldeles paff och stammade fram mina repliker.

Efter tagningen var Mai väldigt nöjd: “Där satt den. Bravo. På första.”

Erland bara flinade.

Men jag var helt förkrossad. Sprang efter Mai och försökte övertala henne att göra om tagning men hon viftade bara bort mina invändningar med att: “Du var helt perfekt. Lysande. Precis så osäker som jag ville att du skulle vara.”

Med svansen mellan benen mötte jag Erland vid fikabordet och han var återigen den varma goda människa som innan tagningen. När han såg mig log han varmt och sa:

– Lugn. Jag var ju bara i rollen. Du var bra.

Erland vann en Guldbagge för sin roll i filmen som var det svenska bidraget till filmfestivalen i Venedig 1986. Den vann inget pris men det gör mig ingenting.

För Erland Josephson är för mig, från den stunden, för alltid i mitt hjärta och han kommer alltid att förbli en av Sveriges absolut varmaste, mest sympatiska och bästa skådespelare – någonsin.