Jag är en stark-svag människa. Brukar gå upp mitt i natten och äta knäckebröd. Starkt att välja låg kolhydratnivå. Svagt att äta på nätterna.

Jag bestämde mig för att vara stark-stark. Att inte äta på nätterna – och att äta frukost.

För att bryta beteendet lyssnade jag på Nessers ljuva stämma på cd:n i sängen och somnade. Men drömde naturligtvis att jag åt. Först knäckebröd, i enorma mängder, därefter en cd-skiva – med hela Håkan Nesser. Gott. Jag smorde verkligen kråset med denne ikon. I timmar.

När jag vaknade på morgonen fanns inga brödsmulor i sängen. Skönt, jag lyckades, tänkte jag. Jag åt inte. Jag vände mig om efter mitt vattenglas på nattduksbordet och såg en avbruten cd-skiva, Nesserskivan, med tydliga bitmärken i, liggandes bredvid glaset. Och jag tänkte i mitt sömndruckna tillstånd:

Jäva Håkan Nesser, det går inte att lita på nån, nu har till och med han sålt ut sig till livsmedelsindustrin.

Ibland funderar jag på hur det skulle vara att vara någon annan. Någon framgångsrik person. Helst hyfsat rik. Jag har genom åren fått höra att jag ser ut som en blandning av Lars Norén, Bruce Willis och Jonas Gardell. Men man vill ju inte förhäva sig.

Jag har visserligen blivit förföljd av en lundaprofessor på Sturup som krävde att Herr Norén skulle föreläsa på fakulteten – när han nu ändå var i Skåne. En yngre släkting hävdade en gång att hon sett mig i trailern av “Femte elementet”. Dessutom har jag några gånger blivit bespottad och kallad bög-Jonas av några heltatuerade gentlemän i tunnelbanan. Så valet är svårt. Och man vill ju, som sagt, inte förhäva sig. Så jag tänker ibland att jag är Mark.

En lång stilig finsk-amerikan med gullig mumindialekt som skriver roliga inlägg på sociala medier – drömmer om Bruce Willis – och tröstar Jonas ömt när han inser att han aldrig kommer att bli lika genial som Lars Norén.

När man varit tillsammans väldigt länge vill man då och då skiljas. Man ryker ihop av nån skitsak. Men inser ganska snart. När krutröken och invektiven lagt sig på en bädd av damm i vardagsrummet att man inte ens kommer ihåg vad som tände gnistan.

Vad man dock lärt sig efter alla dessa år är att de häftigt uppflammande eldarna är likt förebud – järtecken.

“Om ni inte gör något nu kommer himlen ramla ner över era huvuden.” Typ.

Denna, förhållandets överlevnadsinstinkt, diskuterar min fru och jag sällan. För att inte säga aldrig. Men vi vet båda två att den finns där. Och att den måste tas på allvar.

Ett antal timmar efter att hetsglöden svalnat föreslår någon av oss ett glas vin. Som accepteras. Lite stelt är det initialt. Men det lägger sig snart.

Därefter påbörjas planeringen av det framtida projektet. Projektet med stort P. Det som ska sammanfoga oss. Ingen pratar om bråket. Det är tabu. Bara om projektet.

Och nu har vi ett. Och en plan. Som båda tror på och länkar oss samman.

Och visst är det märkligt att de småaktiga plumpa bråken ofta är krutet som får kärleken i förhållandet att explodera och växa vidare.

Vilket har gjort just den här söndagen roligare än på mycket länge.

Min fru påstår under en trevlig middag att jag säkert är otrogen. Jag blir naturligtvis lite ställd. Vi har trots allt varit tillsammans i 22 år och jag undrar varför hon tror det:

– Du är den typen, helt enkelt. Jag vet att du älskar mig och allt sånt, men du har ju alltid varit smått opålitlig och ditt bekräftelsebehov säger väl det mesta, svarar hon.

Jag vet ju sedan gammalt att min fru är häxklok, känner med käppen och är smått synsk men nu har hon faktiskt fel. Eller har hon det?

Jag kanske är sån. Den otrogna typen. Och nu undrar jag: ska jag bejaka mitt rätta jag, eller fortsätta ljuga för mig själv och vara den falska människa jag varit i 22 år?

En man uti Västergarns utkant

Kramade glatt en Jehovastant

För hon var så naiv

Hennes alternativ

Var att allt i Bibeln var jättesant.